<<Tillbaka

Om Hapses
Av: Denho Özmen

I slutet av år 1606 hade merparten av Mhalmayto-områdets byar, utom några enstaka byar, tvångsislamiserats. I fallet Hapses löstes frågan på andra vägar, visserligen innebar det mera dramatiska äventyr med ovissa konsekvenser, men lyckligtvis slutade det med att de till sist hittade en tillflyktsort och lyckades därmed behålla sin religion, sina barn och sin heder.

När byarna Dairo-Zbino, Tafo, Dairo d-Debo (Derindeb) och Estel tvångskonverterades ökade trycket på Hapsesborna att följa sina grannbyars exempel, Dessa fyra byar förenades med varandra genom ingifte, släktskap och gemensamma klostrar som Mor Loózor i Hapses, helgedomar som Eilath i Dairo-Zbino och Tafos Ziara, samt gemensamma jordbruksområden. Hapses invånare bestod huvudsakligen av dessa tre släkter; Beth Murad, Beth Jallo och Beth Safar.

Mafqono (Exodus)

När Hapses´ grannbyar islamiserades började trycket som sagt öka på Hapsesborna. De förföljdes av de nya muslimerna. De vågade inte gå ut till sina åkrar eller odlingar då de riskerade bli överfallna och mördas. Under denna oroliga tid mördades många framstående personer i byn. Hapsesborna förstod att de inte hade något val, antingen konvertera till islam och följa sina bröder liksom andra byar gjorde eller också överge byn och söka skydd på annan plats. Man visste då att de byar och orter i Tur Abdin som hörde till Xmiro d´Bukhtoye, (Gozarto eller Cizre) amirat, hade räddats av Xmiron (Amir) från att tvångsislamiseras. Han hjälpte några med lån till att betala skatten. Andra byar fick anstånd eller befriades av Xmiron från att betala skatten. Dessutom hade Xmiron intagit en neutral ställning gentemot de två krigsherrar som härjade kring Åmed (Diyarbakir), Mardin och Mhalmayto-området
Med denna Xmiro hade Hapses mycket goda relationer till den gamla hövdingen Jacob.

Byborna kallades till hövdingen där alla enhetligt bestämde sig för att överge byn och emigrera till Gozarto d´Bokhtoye och söka skydd hos dess Xmiro. Medan hela byns invånare begav sig till Gozarto dog denne store hövding på vägen. Hans son Afrem tog över och fortsatte färden. Xmiron varslades om Hapsesbornas ankomst och gick själv ut för att möta sin kära vän, den vise Jacob, Hapsesbornas hövding. Xmiron blev så informerad om hans öde på vägen och blev mycket ledsen och lovade Jacobs son, Afrem, att göra vad han förmådde för att hjälpa dem i säkerhet och trygghet i hans amirat . Xmiron hänvisade dem därför till en öde plats, en ruin efter en gammal boplats som kallades Harbtho d´Miden. Han skänkte hela området till Hapsesborna.

De bosatte sig på denna plats, byggde hus och började bruka marken. På den tiden var Mhalmoyerna duktiga jordbruksmänniskor i förhållande till områdets kurdiska och assyriska befolkning, som levde en form av nomadliv. På relativt kort tid lyckades de omvandla området till en grönskande oas i förhållande till omgivningen. Detta drog omgivningens uppmärksamhet till den nya platsen, som än idag kallas för Midén. Enligt sägnen gick de omgivande byarna till Xmiron och sade: "Dessa flyktingar som du tagit emot och bosatt i Midén har på en kort tid lyckats att bli rikare än hela omgivningen." Därför krävde man att de skulle beskattas som den övriga befolkningen. Dessutom skulle de beordras att lära andra byars invånare i området konsten att bruka marken och bygga stenhus . Xmiron lyssnade till hans undersåtar och gjorde som han blev tillfrågad om.

Fortfarande finns dessa tre klaner i Midén, nämligen Beth Mourad, Beth Jallo och Beth Safar. Andra gemensamma språkliga kännetecken som än idag talas av Midénbor och Hapsesbor är; Xuqlo, som betyder Raghlo (fot) eller användandet av det maskulina räknesättet, nämligen tre abne, tre bnotho (två pojkar och två flickor). I andra byar användes både det maskulina och det feminina räknesätet; tre abne och tarte bnotho.


Hfukhyo (återkomst)

Byn Hapses tömdes och ödelades i omkring 13 års. Dairo Zbinoborna, som var deras närmaste släktingar, använde byn som sommarställe för sina djur. De brukade marken och omvandlade området kring sjön och S: t Marias kyrka till stall. Antagligen började Dairo-Zbinoborna bråka om Hapsesbornas egendomar, marker, hus och vingårdar. För att detta inte skulle leda till mord och fiendskap mellan de två största klanerna i Dairo-Zbino, kom de istället överens om att skicka bud efter Hapsesborna, som de visste hade bosatt sig i Midén. Dessa klaner var Beth Zaito och Sharbeniye.
Budbärarna bestod av folk från dessa två klaner. De kom till Midén och lovade Hapsesborna skydd om de återvände till sin by. Hapsesborna rådfrågade sig sinsemellan och kom fram till att många ville återvända.

Enligt muntliga berättelser hade hunnit passera mellan 12 till 16 år sedan de hade övergett Hapses. Andra mindes inte byn nog för att längta tillbaka eller vilja återvända enbart på tillrådan av dessa två muslimska sändebud. Kunde man lita på deras ord? Var detta en ytterligare plan i syfte att döda Hapsesborna och för alltid ta över deras by?
Att återvända innebar också, förutom det stora risktagandet, också fruktan för livet och början på ett nytt liv i skuggan av de nyislamiserade byarna kring Hapses.

De som ville vända tillbaka från dessa tre klaner återvände tillsammans med en muslimsk klan som Xmiron skickade med för att skydda dem vid eventuella överfall i Hapses. Denna muslimske klan var Beth Skano. Hapsesborna hänvisade Beth Skanoklanen till ett område utanför byn, en sluttning mot östra sidan som kallades i Raumo.

De som kom tillbaka delade byn mellan sig själva och började bruka sin jord och bygga relationer till grannbyarna under andra förutsättningar. Från att vara en betydelsefull och stor by sedan 600-talet i Mhalmayto-området, miste byn Hapses sin betydelse och Dairo Zbino tog över ledningen som ledande by i trakten. Efter en schism som uppstod mellan de kristna i byn, anslöt sig några till Be Skano, som var beskyddare för hela byn. Vid detta ställningstagande, som gjorde att andra klaner blev obeskyddade, ändrades åter förhållandena i byn, vilket medförde att de oskyddade vände sig till sina släktingar i Dairo Zbino och bad dem att skicka en muslimsk mhalmisk familj till Hapses för att bosätta sig i byn och skydda dessa från Beth Skanos och andra klaners förtryck . I Dairo Zbino utsågs Shamdinofamiljen att komma till Hapses och fungera som beskyddare för den klanen. Beth Shamdino bosatte sig i västra sidan av byn.

Därefter började livet sakta stadgas i Hapses, man upplevde en fridfull tid och man renoverade dessutom sina helgedomar. Klostret Mor Loózor började befolkas med munkar. Dairo Zbino-, Tafo- och Estelborna började strömma till Mor Shemun Zeites kyrka för att utföra sina böner, enligt sina förfäders tro, trots att de var muslimer, men trodde fortfarande på sina fäders kristna helgon. En annan klan kom också att bosätta sig i Habses och som påverkade dess sociala liv samt deltog aktivt i dess utveckling. Klanen hette Beth Yube och kom med all sannolikhet från byn Bote. När klanen exakt bosatte sig i Hapses är oklart, men att de kom från byn Bote brukade man påvisa med att man fortfarande kallade deras åkrar i Bote efter Bet Yube, som t ex Guwarre d´be Yube m fl.

I samband med att Mhalmoyerna tvångsislamiserades innebar det att de också antog ett annat etniskt och språkligt folks namn. I detta fall hade en general till Xmiron i Aleppo, som krigade mot Xmiron i Amed nuvarande Diyarbakir, gift sig med en flicka till en inflytelserik familj i byn Mor Addai (nuvarande Ahmadi) och att denna hade sitt ursprung i Bani Hilalklanen. Många mhalmoye antog därmed namnet Bani Hilal som sitt etniska namn, vilket naturligtvis uppmuntrades av dåtidens assimilerings- och konverteringsprocess. Därför slutade mhalmoyerna att tala assyriska. De började istället tala arabiska med mycket blandning av assyriska ord och på senare tider också turkiska och kurdiska.

I Hapses talades det tre olika språk parallellt. Förutom assyriskan/syriskan som var allas gemensamma språk så talade Beth Shamdino mhalmiska och Beth Skano kurdiska. Vid möten och folksamlingar var assyriskan det gemensamma språket för alla. År 1974, innan (Mafqono haroyo me Hapses) den slutliga exodusen från Hapses, bestod Habses av ca. 130 hushåll varav omkring 70% var assyriska kristna, 15% kurder och mhalmisktalande assyriska muslimer och 15% mhalmisktalande assyriska muslimer .

Hapsesbornas kultur och tradition

Mxartho Da-katchikat/Bnotho (Flickornas grotta)


Mxartho da-Katchikat ligger väster om byn Hapses. Enligt sägen var den en central punkt i byn Hapses´ sociala liv redan under förkristen tid. Under den tiden bodde människorna i grottor (mâare) som var grävda i berget - sådana finns det under hela Habses. Dessa grottor var bundna - åtminstone de flesta - till varandra med gångar. Mxartho da-Katchikat, ibland även kallad i Mxartho da-Bnotho, består av två stora grottor som är bundna till varandra med en gång. I den inre grottan finns en brunn som fylls med vatten under regnperioden på våren. Här kunde enligt sägen flera livegna och fredlösa stanna och gömma sig hur lång tid som helst. Från den inre grottan går ännu en liten underjordisk gång till en annan grotta, som ligger ca 300 meter söderut. För människorna som bodde i byn under fredstid fungerade grottan som samlings - och festlokal för kvinnor och tjejer.

Under Shato du Saifo (Svärdets år 1914-1915, turkarnas utrotningskrig mot kristna assyrier och armenier), flydde den kristna befolkningen i Hapses till byn Ain-Wardo, utom en familj, nämligen familjen Malke dbe-Massike. Familjen hann inte lämna byn utan blev kvar och gömde sig i den inre grottan. Kahle, som var en muslimsk/mhalmisk kvinna, visste om deras gömställe. I hemlighet samlade Kahle dbe-Hajji-Kalash torkat gräs och ved som hon sedan placerade vid ingången till grottan och satte eld på den i syfte att kväva hela familjen till döds. Dessa märkte att någon satte eld vid grottans ingång, så de samlade alla filtar de hade med sig och tillsköt ingången inifrån, isolerade elden så att de slapp inandas röken och på detta sätt undkomma kvävningen. Med hjälp av andra muslimska bybor lyckades också Malke dbe- Masike familjen fly under mörkrets skydd till Ain-Wardo för att ansluta sig till alla kristna assyrier som hittade sig en fristad där.

På 20- och 30-talet samlades byns kvinnor och tjejer för att spinna och virka i grottan. Den fungerade som någon slags samlingslokal för byns kvinnor. Medan de jobbade berättade man i avslappnad atmosfär om sina kärleksromanser, sjöng eller klädde ut sig friare i jämförelse med vad man vågade klä sig ute i samhället. I denna grotta och liknande grottor i andra mhalmiska byar komponerades de bästa och vackraste kärlekssångerna på assyriska och mhalmiska . Dessa sånger och danser har haft ett stor påverkan på min uppväxt senare i livet. De sjungs ännu av kvinnorna som är födda i början av seklet i Hapses, nämligen från 20- till 60-talet. Fortfarande kan jag inte låta bli att gråta, när min mor och mina mostrar sjunger bland andra denna sång på syriska och mhalmiska:

Å be babi be babi
Tlomo tlémkhulli
akhélkhu u naqdaydi
U dlo mlebi huvkhulli.

eller på mhalmiska:

O beyt abi bayt abi
Zilme zalamtinni
Akaltin nakdi
U bala Qalbi àtaitinni.


Medan denna sång och flera andra sjungs dansar Hapsesbor, Dairo- Zbino-bor, Tafo-bor och övriga Mhalmaytos bybor Raqdo da-katfotho (axlarnas dans), som är en typisk mhalmoyo-dans. Ingen annan folkgrupp utom de assyriska mhalmoyerna kan dansa den så stiligt och vackert. Som liten brukade jag följa min stora syster och leka med flickorna. Under en sådan lek hörde jag att Halime dbe-Shamdinobyns vackraste tjej var förälskad i Ishok. Detta hände innan jag började grundskolan, år 1959. Hennes mor Aliya visste om detta men på grund av att Ishok var kristen fick de inte gifta sig, eftersom de då skulle mördas. Enligt Islam får ingen muslimsk kvinna gifta sig med en icke muslimsk man, om denne inte konverterar till islam. Därför hade Cemilo, Halimes far valt en annan man vars fru dog och hade tre små barn från byn Tawqo. Fadern gifte bort henne, trots att både hon och hennes mor grät dagarna i ända, mot sin vilja.

Senare hörde jag att denna vackra kvinna hade lidit mycket och att hon suttit i fängelse anklagad för att hon var otrogen mot sin äldre man och hade ett förhållande med en yngre man som var gift. När detta förhållande blev känt kom hon i bråk med mannens fru. Halime och hennes älskares fru kom i bråk med varandra, vilket ledde till att Halime tog livet av kvinnan med kökskniven.

Det hände ofta att unga män från byn i smyg gick förbi grottan för att lyssna på de flickor som de älskade. Om en man togs på bar gärning i närheten av grottan så skulle han stenas. Därför var män mycket försiktiga med att gå förbi grottan när flickorna var där, i synnerhet under söndagarna när alla flickor var samlade med sina vackraste kläder på, dansade, sjöng, lekte och anförtrodde sina hemligheter till varandra. Mellan dessa kvinnor och tjejer rådde ett broderligt samförstånd och någon form av religiöst eller språkligt problem förekom aldrig mellan kristna och muslimska assyriska mhalmoye i byn.

Bithri Xito (I kyrkans skugga)


Under sommaren, medan kvinnorna och de unga tjejerna samlades i Mxartho da-kacthikat, brukade männen också samlas Bithri Xito (bakom kyrkan) i skuggan. Bithri Xito fungerade som ett nyhets- eller politikertorg. Medan männen vilade sig kunde de också diskutera olika ämnen. Kanske dodo (farbror) Gevriye har varit i en annan by och hade med sig färska nyheter från sin resa. De diskuterade också byns angelägenheter, vilka vingårdar som utmärkte sig under året eller hur skörden har varit. Hajji Ali var duktigast med att diskutera världspolitiken, eftersom han hade varit byns ledare under flera års tid. Genom att mörda de sista kristna ledarna i byn Be-Afrem tog han och hans bror över ledningen. Hajji Ali var en hänsynslös och grym människa och alla var rädda för honom. Han hade dessutom orsakat en ytterligare kristen ledares död. Nämligen Aliaso dbe-Murad genom att anmäla honom till myndigheterna för att han hjälpte många assyrier och armenier från Beth- Shiraye (Bsheriye) området att fly till Syrien för att undgå utrotningen i Turkiet.

Dessa var naturligtvis falska anklagelser, men genom hans släktskap med en riksdagsman från Estel kunde han därför övertyga myndigheterna. Farfars bror Aliaso anhölls och torterades till döds av Gendarmerna. En annan grymhet som alla i byn talar om är att Hajji Ali tog livet av hans enda syster genom att under natten väcka henne i sömnen, släpa ut henne utanför byn och skjuta henne i livmodern med två skott, för att hon anklagades för att ha utom äktenskapliga relationer med en man i byn.

Jag glömmer aldrig hur Hajji Ali blev besviken när den första människan steg på månen. Han sa att "gavorn (hedningarna) har besudlat månen också för oss". Eller hur han brukade lyssna på nyheterna och kommentera detta högljutt på kvällarna när alla människor efter en lång och hektisk dag höll på att somna på sina hustak. Ungdomarna däremot höll sig till Goro Dméshe (Mishes hustak), där de lekte ba-gharat (kulor), kortspel eller Hatro u Pallo - någon slags lång pinne och en kortare. Det lag som vann skulle skjuta pallon - den kortare pinnen så långt de kunde - och det förlorande laget skulle springa detta avstånd utan att andas eller i ett andetag med hinnngeeeee-ljudet från näsan utan avbrott.



Dairo Zbino
(Dair Zbina, på mahalmiska, Acirli, på turkiska)

Dairo Zbino är en av de relativt största byarna i området östra Mhalmayto. Byn ligger ca 2 km nordväst om huvudvägen mellan Midyat och Mahalmaytos största stad Mardin. Dairo Zbino är byggd på en sluttning och omgärdas av bördiga jordar. I assimileringssyfte ändrade turkarna byns namn till Acirli i slutet av 20-talet, efter byns mycket berömda "farhe s" (gurkor) odlingarna. Farhe betyder acir på turkiska. Dairo Zbinos farhe kom tidigt på våren och såldes långt innan alla andra byars farhe (landsgurka) odlingar började gro från jorden, på marknaderna i Midyat, Savur och Mardins.
Dairo Zbino är byggt kring Klostret Mor Zbino (S: t Zbino) som är byns helgon. Klostret omvandlades till moské i slutet av 60-talet. Moskéns minaret är ett typiskt exempel på assyrisk byggnadstradition i området.

Arkitekten och byggarbetarna kom från Midyat och var assyrier under ledningen av traktens berömda byggmästare Malke d´beth Braham. På moskéns gård kan man fortfarande se det gamla klostrets stora stenar med syriska skrifter på. Än idag kallas brunnen för Jib l´biâ (kyrkans brunn), Den andra brunnen som finns i klostrets ägo kallas på sitt syriska ursprungliga namn för Jib l´lait (den tomma brunnen). Likaså åkrarna omkring byn kallas än idag för Wata . Under det gamla klosterkyrkan eller nuvarande moskén kan man fortfarande besöka Hatragrottan .

Enligt muntliga källor bestod byns invånare i början av 1600-talet av två stora släkter som fortfarande behållit sina kristna namn. Dessa var Sharbeniye och Beth Zaito. Trots att Dairo Zbinoborna tvångsislamiserades mellan åren 1606-1618 behöll de klostret intakt och skyddade den från att förfalla eller förstöras. De vördade den som en helig plats fram tills de byggde moskén 1960-talet på dess plats. Assyriska Dairo Zbinobor som inte konverterade till islam bland dessa två släkter flydde till andra kristna byar i Tur Abdin, till bl.a. byn Zaz och Kafro Âlöytö. Dessa släkter hade kontakt med varandra långt in på 70-talet .

Vallfärden till Mhalmöyernas främsta helgon, S: t Shemun Zeites kyrka

Byborna i Dairo Zbino, Tafo och Estel vallfärdade varje år kring skärtorsdagen, långfredagen och påskdagen till Mor Shemun Zeites kyrka i Hapses, uppkallad efter mhalmoyernas största och mest berömda helgon Mor Shemun som var son till en mhalmoyes hövding Munther. De kom i grupper från dessa byar och gick in i kyrkan utan att hälsa på oss habsesbor, Vi brukade lämna de bästa platserna åt dessa pilgrimer i kyrkan. Traditionen i området krävde att man skalle erbjuda de bästa sittplatserna till gästerna. Vid ankomsten till och vallfärd processen brukade ske på följande sätt: Redan vid ankomsten till kyrkan börjar dessa pilgrimer genast med sina böner och riter för att därefter när prästen går runt med korset skall de kunna krypa under för att få påskens välsignelse. Efter mässan samlas alla i kyrkans gård och dricker vatten från Gubo du Qdolo.
Gubo du Qdolobrunnen är en mycket berömd brunn sedan 600-talet. Varifrån den får sitt vatten, vet ingen än idag. Dess vatten har en hälsobringande effekt enligt folktron i området.

Man trodde att kvinnor som inte fick barn, kunde efter att de druckit från brunnens vatten bli gravida och föda barn. Vi i byn trodde att brunnen hade helande effekt på halssjukdomarna och därför kallades brunnen också för Halsbrunnen (Gubo du Qdolo). Först efter att våra gäster hade druckit vatten från brunnen började de tala och hälsa på hapsesborna. Då bröt de den heliga tystnaden för att tala med andra människor.

Abde dbe Shamdino var byns klokaste man. Alla i byn respekterade honom mer än en läkare för att han förstod sig på alla sjukdomar och kunde framställa mediciner från olika växter mot nästan alla de traditionella sjukdomarna som folk drabbades av. Han var mycket duktig på att bota bensprickor eller benbrott. Han hade mer erfarenhet än de flesta medicinare i trakten. Abde var också spår uttydare. Han kunde spåra tjuvar hur långt som helst.

Mer än så han räknades till byns mest erfarna och också historisk kunniga människorna i trakten. Abde berättade för mig att under Svärdets år 1915, då de från utrotningen överlevande kristna mhalmöyerna övergav byn och flydde till Ain Wardo, Erövrades byn av Rammankurderna som hade krigat i byn tre dygn. Dessa bosatte sig i S: t Shemun Zeites kyrka. Abde som var ung i tonåren minns hur de muslimska mhalmöyerna motsatte sig detta och drev ut dessa grymma mördare Rammankurderna ut från kyrkan. För samtidigt som S:t Shemun Zeite är ett kristet helgon så var han son till en mhalmisk ledare och därför även helgon för mhalmöyerna.

Assyriska mhalmoyer, både muslimer och kristna har S: t Shemun som sitt helgon och Sheikh Fathallah som andlig ledare. Vi som brukade vara i kyrkan hörde alltid denna sång som pilgrimerna sjöng på vägen till S: t Shemun Zeites kyrka:

Ja mar Shamoun ku jina laik ku jina laik
zgharna u kbarna ta nénhéni taht éjraik
S: t Shemun vi är på väg till dig
små som stora bugar vi framför dina fötter.


Hawarna l´Alla u lé bait Alla
Hawarna l´Mar Shamoun u l´Mar Shemun.
Vi ropar på hjälp från Gud
Vi ropar på hjälp från S: t Shemun
Denna historia berättades alltid när släkten var samlad hos min farfar, Yusuf dbe Murad (Özmen). När det gällde historia och namnet på byns olika släkter samt stjärnkunskap (astrologi) var han en auktoritär person i byn. Denna historia om Hapses berättade han för mig en februarikväll, dagarna innan han blev påkörd av en buss i Estel, vilket gjort att denna historia etsat sig fast i minnet på mig.

Andra muntliga källor säger att Jacob, på grund av sin höga ålder orkade inte följa med byborna till Gozarto d´Bukhtoye (Cizre) utan stannade i byn Tafo i en gråtta som än idag kallas vid hans namn (Mäartho d´Jacob på syriska eller Mgharet Jacob på mhalmiska). Han både skyddades av Tafo borna och respekterades till hans död.



Enligt M. Emin Aslans artikel, Gercüs, Turkiet 1998. Andra för mig mycket troligare källor säger att Beth Skano också liksom Beth Shamdino ursprungligen kommer från Dairo-Zbino och inte från trakterna kring Gozarto d´Bukhtoye.
Detta var en tradition sedan Khalifernas tid. De kristna kunde inte gå säkra om de inte hade beskyddande klaner eller Xmiron (Amirer). Många av de kristna som konverterade till islam antog också klanen Xmiros/Amirs namn. I norra Mesopotamien råkade Xmiron/Amiren härstamma från en saudisk klan med namnet Tai och därför kallades alla assyrier som antog islam som Taye. På många andra håll var situationen densamma. För ytterligare fördjupning i ämnet hänvisas till boken "Al Nafs Al-Jariha" av författaren Selim Mattar, utgiven av bokförlaget Dar Al-Mashriq Lil Nasher, Libanon, 1998.
Beth Skano talade både mhalmiska och kurdiska beroende på varifrån eller från vilken folkgrupp deras fruar härstammade. Enligt andra muntliga källor uppges samtidigt att Beth Skano hämtades från Dairo Zbino är mhalmoyo.
Mhalmiska är Mhalmoyernas språk, och är en form av den talade syrisk-arameiska dialekten med flera assyriska, turkiska och kurdiska inslag. Troligen slutade mhalmoyerna att tala det assyrio-arameiska språket i samband med deras tvångsislamisering, någon i slutet av 1600-talet och i början av 1700-talet.

Farhe betyder landsgurkor de växer utan någon bevattning i motsatts till de gröna gurkorna. Dessa farhe är håriga. På turkiska kallas de Acir.
Wata på syriska betyder rak slätt med rika odlingsmarker.
Hattra på syriska betyder käpp, eller stav.
Mer om dessa släkter kan man läsa i artikeln med namnet Elath i tidningen Qolo d´Tur Abdin 1997.(Voice of Tur Abdin 1997)

<<Tillbaka